Nu var det intressant att se vart den tog rinner iväg sen, där vattnet ska färdas ca 18 mil innan det når Mariestad och Vänern (visste du förresten att ån är en av få åar i Sverige som rinner från söder och norrut). Nu finns det inga vägar som följer ån precis men det gick ändå att följa den ganska väl och jag räknade till ett 20-talet passeringar över den. Ibland gick vägen alldeles intill ån - ibland någon kilometer ifrån den.
Hur som helst så bjöd färden på fina naturupplevelser. Första biten var bäst. Fram till Tidaholm är naturen vacker och kuperad och det blev många stopp för att njuta av utsikten. Tidan går här via många sjöar; Jogen, Vållern, Brängern, Stråken och Gimmesjön. Och vägarna var helt fantastiska. Härligt kurviga asfaltsvägar och lättkörda grusvägar. Allt som sagt i ett mycket naturskönt landskap.
Efter Tidaholm blev inte naturupplevelserna lika stora. Kanske är för att jag sett det mesta här - det är lite mer hemma. Men visst finns det många fina partier även här. Bland annat utmed Brumstorpsvägen (när man från Korsberga korsar 194:an) där landskapet är avvikande märkligt.
En del vägar som jag körde på var "bommade", dvs nån som spärrat vägen med en bom. Tycker det är ett elände. Är vägen privat så okej. Det vill säga att markägaren själv har tagit allt ur egen ficka. Men har vägen på något minsta sätt betalats med statliga medel (EU-bidrag t ex) så ska väl även vi som varit med att betalat vägen få köra där. Det fick bli lite alternativa vägar istället.
Nådde i vilket fall målet - Marietsad och platsen där vattnet når ut i Vänern. En rätt kul resa faktiskt...
